Idag drabbades jag helt plötsligt av en sån där knytnävs-slag-i-magen saknad så att jag nästan tappade andan. Saknad efter min morfar. Inte morfar som han var på slutet utan efter min morfar som han var när jag var liten – stor och stark och bäst i hela världen.
Jag var alltid morfars tös när jag var liten, jag avgudade min morfar och hängde efter honom i hälarna överallt – han var snickare och jag kommer ihåg hur kul jag hade i hans snickar verkstad med att spika och hyvla och borra.
Jga har aldrig varit nåt vidare Lasse Berghagen fan men jag har fastnat för hans låt ”En kväll i juni” sen jag hörde den på en Allsång på Skansen och de påminner mig något fruktansvärt om min morfar. Och den lyssande jag på idag – det var nog det som framkallade saknaden.
Morfar dog för snart 2 år sedan till jul. Saknaden kommer jag nog aldrig att komma över och idag slog den mig hårt i magen.
Ah, kram till dig! Jag kan ofta kanna san saknad over farmor och farfar som dog 2001 resp 2007. Det ar svara tankar men med massa karlek i!
Ha en skon dag! Kram igen!